Ninaboken – om att förlora 20 år av sitt liv

nina ransmyr

Det började med att jag såg en märklig uppdatering på Facebook. Den kom från Nina, en kalasbekant. Ni vet såna man egentligen inte känner men träffar på gemensamma vänners årliga kalas och till slut har det gått så många år och man har hamnat bredvid varandra tillräckligt många gånger för att ha fått en känsla för varandra. Jag uppfattade det som att Nina och jag hade samma svarta humor, vi gillade att prata fort och mycket och fastnade gärna i lagom galna associationsbanor. Vad Nina tyckte om mig i det här läget kommer vi aldrig att få veta. Men jag gillade Nina. Sen vi lagt till varandra på Facebook har vi gett varandra åtskilliga tummar upp, smileys och kommentarer.

Nu skrev hon så här på Facebook:

”Sen jag hamnade på sjukhus har jag förstått hur otroligt orolig jag har gjort mina närmaste; min olyckliga kombination av dåligt minne och svår sjukdom har dessutom kostat nära och kära besvär som jag tyvärr snabbt har glömt. Till de lite mindre allvarliga sidorna kommer att personalen valt att låta mig byta rum till flerbäddsrum mitt i natten (glöm då inte att jag just nu inte har något minne) och att en av mina nya rumskamrater råkat hålla på att kliva ner i min säng mitt i natten. Men just nu, just nu känns några av de mer svårförklarliga sakerna i livet hur ofattbart mycket en Sverigedemokrat kan låta och varför han måste dela rum med just mig?!?”

Vad hade hänt?

Nästa dag kom ett nytt inlägg:

”Ok, jag gör ett eget rehabförsök. Jag skriver tre saker jag tror definierar mig på ett eller annat sätt. Ni, å andra sidan, skriver fem saker: en sak om mig, och fyra om er själva: två egenskaper och två intressen som definierar er. Det kommer att hjälpa mig mycket men också bli roligt för både mig och er, tror jag. Ok, here goes: Nina Ransmyr: morgonseg, musikintresserad och rolig. Och syftet, för er som inte maniskt följer allt jag skriver på fb, är alltså att snabbare få tillbaka fler minnen och därmed känslan av mitt liv.”

De båda inläggen skrevs den 18 respektive de 19 juni 2014. Jag minns inte vad jag gjorde då, men jag hoppas att jag kom ihåg att ringa och gratulera min pappa på födelsedagen den nittonde. Nina däremot, hon mindes ingenting. Våra gemensamma vänner berättade att hon låg på sjukhus med en mycket allvarlig, oförklarlig hjärninflammation med kraftiga epileptiska anfall. Anfallen hade orsakat så allvarliga skador på hennes hjärna, att hon led av en bestående minnesförlust. Minnena av stora delar av hennes liv var för evigt raderade. Hon mindes inte, och skulle aldrig komma att minnas, händelser som sitt bröllop och hur hon födde sina tre barn.

Bland det första jag fick veta om Ninas insjuknande var att det i sjukdomens akuta skede inte varit säkert att hon skulle överleva. Men nu levde hon alltså, och roade sig med Facebook samtidigt som hon gick igenom något så fasansfullt att det faktiskt inte gick att begripa.

Jag och hennes övriga vänner fortsatte att följa hennes rehabilitering och sakteliga tillfrisknande via Facebook. Jag tänkte mycket på Nina, som man gör som mamma när man hör om en annan mamma som varit på väg att tas ifrån sina barn. Men jag var också lite förtjust och imponerad av hennes inställning till det hela. Jag tänkte att jag hoppades att jag själv skulle kunna ha en liknande inställning om något liknande, gud förbjude, hände mig. Nina skrev det ena halsbrytande Facebook-inlägget efter det andra där hon med ett alltmer pricksäkert språk och med en nattsvart humor formulerade sig kring den absurda, nya verklighet hon tillfrisknade till.

Tiden gick och långt senare fångade ett nytt Facebook-inlägg från Nina min uppmärksamhet. Jag hade fortfarande inte träffat henne sedan hon varit sjuk. (Hon gick inte på så många kalas under den här perioden.) Nu skrev hon att hon tänkte skriva en bok om det som hänt henne.

Vid den här tiden funderade jag mycket på min karriär och vad jag ville göra med resten av mitt yrkesliv. Jag hade just fyllt 50 och lyckats lämna en kaosig vardag som arbetsknarkande egenföretagare för en något lugnare frilanstillvaro. Nu ville jag testa något nytt, och jag ville göra något mer meningsfullt än tidningsbilagor om inredning och fluff. Bokförlagsbranschen var ett av mina hetaste spår, och jag hade haft en del möten med ett förlag angående en möjlig plats för mig där. Det blev ingenting av det, men jag fick bra återkoppling. Eftersom jag arbetat som tidningsredaktör i många år trodde jag att det var en roll jag skulle kunna ta på ett bokförlag. Men när jag berättade för den snälla förlagsmedarbetaren om vad det var jag ville göra sa hon genast: Du borde bli agent!

För att göra en lång historia kort, kontaktade jag Nina via Messenger och erbjöd mig att hjälpa henne med boken, om hon hade behov av en redaktör. Eller möjligen en agent. Eller nåt.

Efter vårt första möte, då jag först fick berätta för henne hur vi kände varandra, dubbade hon mig till sin ”regent”.

Så började vårt samarbete som kom att sträcka sig över två år. Jag kontaktade förlag och fick löfte om läsning av manuset, fick tips av vänner och bekanta i branschen om hur vi skulle jobba med Ninas berättelse. Nina sprutade ur sig ord och tecken, jag sorterade, rensade, frågade, strök och tyckte. Vi skrattade hela tiden. Osannolikheten i det som drabbat henne slog oss hela tiden. Det var som att vi två skrev om en tredje person som var den här stackaren som tappat minnet. Kunde det ens vara sant? Vi fantiserade om hur Nina skulle intervjuas på Bokmässan och hos Malou i TV4, glömma bort frågorna, var hon var och varför. Sofia Helin skulle spela Nina i filmatiseringen av boken – hur fungerar det egentligen med filmrättigheter om boken antas för utgivning? Vi skrattade hela tiden. (Jag har fortfarande en mapp i min dator med orimligt många bilder på Sofia Helin.)

Efter två år hade vi ett färdigt manus.

Manuset refuserades av varje förlag vi fick svar av. Några fick vi inte svar av alls. Däremot fick vi något extremt värdefullt: konstruktiv kritik och till och med ett utförligt lektörsutlåtande.

Jag blev peppad och ville genast ta mig an manuset igen, justera det utifrån den feedback vi fått. En hel del av synpunkterna speglade diskussionerna Nina och jag haft, men där jag böjt mig för Ninas självklara veto som ägare av berättelsen. Men jag kände att jag var något på spåret, för min egen karriärs räkning. Kanske var jag faktiskt en potentiell ”regent”? Det var mycket i manuset som gillades. Och ”en kreativ omskrivning” – det var ju en perfekt uppgift för mig, regenten! Jag skulle få chansen att bearbeta ett manus utifrån en professionell lektörs utlåtande, som dessutom läst manuset på uppdrag av ett riktigt fint och stort förlag. Yay! Dörren var öppen.

Då sa Nina:

”Nä vet du vad jag tror vi skiter i det. Jag känner mig rätt färdig med den där boken.”

Tråkigt. Särskilt som jag just fått en ingång till Sofia Helin. Men det här är faktiskt ingen tråkig historia. Fortsättning följer.

Scroll to top