Där står han med sin dotter som inte finns längre. Min bokmässa börjar i sorgens tecken, och jag har svårt att skaka av mig känslan.
Lasse Berg har skrivit en bok om sin dotter Linda, som dog i en helt osannolik olycka. På något vis snubblade hon hemma, hon var ensam när det hände, hon skar sig på en kruka och förblödde omedelbart. Polisen misstänkte först att hon blivit mördad. Lasse och hans fru befann sig i Afrika och Lasse hade just sagt till sin fru Ingrid: ”Jag tror aldrig att jag varit så här lycklig.” Strax därefter ringde telefonen och Lasse och Ingrids familj fanns inte längre. Linda var deras enda gemensamma barn.
Jag läste berättelsen om Lasse och hans dotter Linda i Sydsvenskan i våras då hans bok kom ut och den fastnade som ett klister i mig. Boken heter Ändå inte försvunnen. Med undertiteln: Om sorg, tröst och att vara människa.
Nu har jag precis klivit in i seminariesal K1 på Bokmässan. Och där står Lasse Berg. Han väntar till vänster om scenen. Han har en plastpåse i handen. Håret är tjockt, grått och knollrigt. Skägget likaså. Han ser ut som en pappa. Han ser sig omkring med en blick som tycks yrvaken. Kanske är det min egen yrvakenhet efter det tidiga morgontåget jag ser. Jag sätter mig långt fram. Jag är där för att lyssna på seminariet Författare i sorg. Jag känner igen Lasse direkt, jag har sett honom i Babel. Så fort jag får syn på honom landar den här meningen i mig:
Där står han med sin dotter som inte finns längre.
De orden jagar mig sedan hela dagen. De går inte att komma undan. För de är ju helt tokiga. De hänger ju inte ihop, det är ju en så total motsägelse. Hon, Linda, kan ju inte stå där, om hon inte finns.
Ändå inte försvunnen, heter hennes pappas bok.
Lasse berättar att omedelbart efter att Linda dött tappade han allt intresse för det mesta han tidigare ägnat sig åt. Inklusive skrivandet. Det tog ett bra tag, och det krävdes att hans fru reste bort så att han blev ensam med sin sorg, för att han skulle börja skriva igen. Och då skrev han om Linda. Processen beskrev han så här:
”Det fullkomligt rann ur mig. Och det var så roligt.”
Och det där, det skär i mitt hjärta. För så kan det faktiskt vara att skriva om någon som inte längre finns. Som man saknar med en smärta som inte går att beskriva. Då får man beskriva den saknade i stället, och då kan det bli just så: ROLIGT. För medan man skriver är man i stunden tillsammans igen. Och det förstår jag att Lindas pappa är, från och med att han började skriva. Då lämnade han smärtan för att i stället minnas Linda. Och nu står de där tillsammans.
Lasse Berg intervjuades också på Svenska Kyrkans scen, Se människan, som jag rekommenderat tidigare. Alla samtal härifrån finns att se här.