Tidningen Resumé skrev i höstas om den ökande öppenheten kring psykisk ohälsa bland influerare: har bekännelser kring utbrändhet och diagnoser som adhd och autismspektrum blivit ett sätt att öka följarskaran? Är en depression det bästa som kan hända den som vill tjäna pengar på sina sociala medier?
Jag är med i intresseorganisationen Influencers of Swedens Facebook-grupp för medlemmar. Det har jag varit i några år, och sedan jag gick med har det förekommit självmord bland medlemmarna. Jag känner inte till någon statistik kring detta, men i min roll som inredningsjournalist har jag genom åren träffat många bloggare och influerare, och jag har reflekterat över att psykisk ohälsa inte är helt ovanligt i den här gruppen. Kvinnor som utmattade sjukskrivits från sina ”vanliga” jobb för att under återhämtningen utveckla ett intresse för till exempel inredning till en karriär som bloggare. Nej – inte alla! Men en handfull i alla fall. Tillräckligt många för att jag ska ha sett ett mönster. Och det finns belägg för samband mellan kreativitet och psykiska sjukdomar, det har bland annat svenska psykiatrikern Simon Kyaga visat i sin forskning, och berättat om i sitt sommarprat.
I min roll som frilansare och egenföretagare har jag nätverkat mycket, och träffat många andra kvinnliga egenföretagare. Och igen: inslag av psykisk ohälsa är inte ovanliga. Vi som helst går våra egna vägar, behöver återhämtning på egna villkor, är känsliga och ja, mer kreativa och påhittiga än genomsnittet – för oss funkar det friare livet bättre. Våra nätverk och sociala medier är våra främsta kanaler för att marknadsföra våra tjänster. Och vi är i regel bra på att vara personliga, roliga, berörande – något som alltid funkat, som gett oss fans, följare och kompisar. Många av oss är också öppna personer som inte har något problem med detta, som tycker att det är helt naturligt att berätta för bordsgrannen i frilanskollektivet om hur det senaste toalettbesöket avlöpte, om helgens misslyckade dejt eller för den delen om en missad deadline, ett projekt som inte gick som vi ville.
Men detta gäller långt ifrån alla. Så jag undrar. Finns det en risk att vi blottar oss på ett ogenomtänkt sätt när förväntningarna på våra personliga berättelser förändras? Att vi gör våld på oss själva och skapar ett ideal minst lika ohälsosamt som catwalkens anorektiska kroppar? Vad gör vi när ingen längre vill veta var vi köpt vår tröja, utan hellre se mensfläckarna i våra trosor? När en panikångestattack står högre i kurs än en fredagsbukett?
Vad gör vi när ingen längre vill veta var vi köpt vår tröja, utan hellre se mensfläckarna i våra trosor? När en panikångestattack står högre i kurs än en fredagsbukett?
Det finns två aspekter på att ”prata om psykisk ohälsa” som bekymrar mig. Den ena är denna: att vi romantiserar tillstånd som ångest och depressioner, och överdriver ”superkrafterna” i neuropsykiatriska diagnosier som adhd och autismspektrum (lex Carrie i Homeland). Att vi skapar ideal som är lika sjuka som utsvultna och övertränade kroppar. För visst går det att bli psykiskt ohälsosam, precis som det går att svälta sig. Visst kan du arbeta dig upp till en viss grad av generell oro och ångest. Har du dessutom en genetisk predisposition för det, blir du kanske till och med deprimerad. Det är bara att göra tvärtemot alla råden. Sov inte, jobba för mycket, träffa inte dina vänner, drick alkohol, ta droger, träna inte. Receptet finns, och det oroar mig. Kommer vi att se en växande skara ”psykanorektiker” i sociala medier? Som influerar våra unga på samma sätt som supermodellerna gjorde när jag var ung?
På en strukturell nivå vore det mycket bättre om alla som hade ångest, kände oro eller var deprimerade höll det för sig själva, och lät bli att söka hjälp.
Den andra aspekten som oroar mig har att göra med den positiva effekten av en ökad öppenhet kring psykisk ohälsa: fler som mår dåligt kommer att söka hjälp. Och det är väl bra, tänker ni? Nej, det är det verkligen inte. På en strukturell nivå vore det mycket bättre om alla som hade ångest, kände oro eller var deprimerade höll det för sig själva, och lät bli att söka hjälp. Självmedicinerade lite lagom med alkohol i perioder, stannade hemma från jobbet på måndagar, höll sig inom vad samhället tolererar i mående och beteende. För tänk om alla som mådde psykiskt dåligt i någon grad skulle söka vård? DÅ kan vi börja tala om systemkollaps. Jag ser unga människor omkring mig, som uppmanade av tillropen om öppenhet och utraderad skam och stigma faktiskt tar steget, lyfter telefonen och ringer samtalet men blir nekade hjälp. De mår inte tillräckligt dåligt. Och kanske har de inte alls i vården att göra. Men då har något gått fel. I HUR vi pratar om psykisk ohälsa.
Skulle vi inte kunna prata om psykisk hälsa i stället? Om vad vi kan göra för att må BRA? Och om hur härligt det är att må bra? Vi behöver också prata om vad som ryms inom psykisk hälsa: ganska mycket obehag, sorg, ledsamhet, oro och hopplöshet, faktiskt. Att vara mycket ledsen är kan kännas läskigt, särskilt om du inte varit det förut. Men några timmars okontrollerad fulgråt gör ingen panikångestattack.
När jag fick min första panikångestattack hade jag aldrig hört ordet. Jag var övertygad om att jag höll på att dö. Jag var inte ledsen, jag var rädd. Panikslagen, japp, därav namnet. Jag trodde att jag fått en hjärtinfarkt och åkte till akuten. Om det hade pratats mer om psykisk ohälsa då, i slutet av 1980-talet, tror jag inte att jag efter denna första attack levt med den handikappande rädsla för nya attacker som sedan styrde mitt liv och mina val under flera år. Jag skämdes, och lade ner alldeles för mycket energi på att dölja hur jag mådde. Energi jag, som ung, hade kunnat lägga på betydligt mer fruktsamma saker.
Jag är glad för den öppenhet som finns kring psykisk ohälsa idag och jag är övertygad om att den är till hjälp för många. Men något håller på att gå snett i HUR vi pratar om det här.
Och de där som tar livet av sig. Jag tror inte att det är de som gråter ut om sin ”panikångest” i sociala medier. Dem hittar vi nog snarare bakom de perfekt stylade vardagsrummen, de lyxiga resorna och röda mattan-bilderna. Hur det än låter bland dem som skriker högst, är skammen fortfarande vad den är: en del av den psykiska ohälsan som inga kvällstidningsrubriker i världen kan prata bort.
Och ja, jag ser ironin i att jag själv just bekände något om min egen psykiska hälsa. Och att jag kan göra det tack vare den öppenhet jag nu är inne och petar på. Den ÄR bra. Men det är något som skaver.