Jag går en promenad med Jessie, jag tar små små steg. Jag har pajat ryggen och det är katastrof. Jag har precis fått igång en träningsrutin och den har blivit helt nödvändig i mitt liv. Det här är en bild på David Lagercrantz:
Eftersom David Lagercrantz är en av mina bästa människor är jag en av hans toppföljare på Facebook. Med den här bilden följde texten:
”I have tried nearly every anti-depressant on the market. But to no help. Workout is the only medicine that seems to beat the demons. Therefore, I keep doing it, over and over, every day, always on the edge of overtraining and insanity.”
Vad gör David Lagercrantz om han pajar ryggen? Kan jag skriva till honom i Messenger och fråga? För jag är som David. När jag såg den här bilden tänkte jag, herregud tänk om jag blir så där smal och senig och musklig också av allt det här tränandet? Ja tänk om. En bonus i så fall, men inte mer. För jag tränar som David, på gränsen till överdrift och galenskap. Och i måndags gick jag på ett gympapass med skivstång och jag visste att jag var farligt nära gränsen. Jag hade inte tränat på flera dagar och jag kastade armar och ben omkring mig med full kraft, jag hoppade mig igenom alla hoppsekvenserna fast man fåååår låta bli hoppen och trots att jag veeeet att de kan göra illa min rygg.
Rygghelvetet kom smygande redan för två veckor sen. Det hände något väldigt tråkigt och jag behövde distraktion. Under en helg varvade jag tusenbitarspussel med stickning. Jag har en lista på saker jag behöver göra för att må bra. Strax under Träna, din jävel (förlåt, men i grunden hatar jag att träna, så jag måste provocera mig själv lite för att träningen ska bli av) står Sticka och virka och Lägga pussel, gärna med sagomotiv. Gemensamt för just de här tre aktiviteterna är dock även att de frestar på ryggen. Så nu går de bort, tillsammans med träningen, och tack gode gud att jag har min lista nu. Träningsabstinensen är svindlande och hade lätt kunnat leda till total apati. Därför har jag nu ägnat en halvtimme åt att Promenera med podd.
I Lundströms bokradio pratade de om poeten Ebba Lindqvist, som jag inte kan minnas att jag hört talas om tidigare. Utdrag ur dikt som lästes upp:
”Vi som är födda vid havet,
var vi bor gör detsamma.
Det blåser alltid en vind
omkring vårt hus.
Vi vaknar med salt på tungan.
Våra vägar bär över branta berg,
och vi kämpar alltid mot stormen.”
Den jobbigaste punkten på min må bra-lista är, och nu måste jag erkänna det: Skriv ditt eget. Lika passionerat som jag förespråkar skrivande som en väg till välmående för andra, lika hårt spjärnar jag emot för egen del. Som skrivvägledare och redaktör är det väldigt lätt att gömma sig i någon annans berättelse (lex Ninaboken) och jag måste verkligen schemalägga mitt eget skrivande för att det ska bli av. När nu tre i övrigt utmärkta aktiviteter försvunnit från min lista inser jag ju att jag måste låta skrivandet få jobba lite för mitt mående tills ryggen hämtat sig. Och av Lundströms bokradio fick jag en skrivövning. Jag är född vid havet och dikten berörde mig.
Skrivövningen går till så här:
- Läs en text som berör dig.
- Sätt klockan på lämplig tid (jag har en halvtimme innan jag ska göra klart middagen).
- Skriv helt fritt, varje tanke, varje association, varje minne texten väcker.
Detta är ett idiotsäkert sätt att få skrivandet gjort. Att jämföra med det som funkar för min del när det gäller träningen: infinna mig till ett gympapass och göra vad jag blir tillsagd i 55 minuter.
Och ja, skrivandet är också det en utmaning för ryggen, men så länge jag betar av det i små portioner funkar det. Och på tal om att funka så är det ju precis vad det gör. Även i små portioner. Tjugo minuter om dagen, Bara skriv! Nu gör vi det!